Sven Hedin Projektet

Bild: Adrian Nordenborg

Lars Larsson, expeditionsledare för Sven Hedin-projektet berättar om expeditionen till Iran, en del av ett större projekt där han genomför en serie expeditioner till Asien i Sven Hedins fotspår:

"Genom att följa Sven Hedins rutt från 1906, över 200 mil genom östra Persiens öknar fick vi möjligheten att jämföra och dokumentera hur landskapet och kulturen i Iran har förändrats över ett århundrade. Det var en fantastisk upplevelse att resa genom ett land med en så rik historia som Iran och de människor vi mötte längs vägen gav oss nog de mest minnesvärda stunderna. Iran är ett land av kontraster och det var oerhört fascinerande att få uppleva allt ifrån snöhöljda berg till glödande öknar, frodiga oaser och sterila öknar. Vi fick också se de rika kvarteren i norra Teheran och möta den extrema fattigdomen på landsbygden i östra Iran."

Hur lång tid la ni ner på att planera resan och hur länge var ni borta?
Idén till mitt övergripande Sven Hedin-projekt föddes för sex år sedan och de första planerna kring just Iran-expeditionen började formas för tre år sedan och intensifierades under det sista året innan avfärd. Expeditionen pågick under sex veckor i Iran. 

Vad var det viktigaste att ha planerat innan avfärd?
I vårt fall var den viktigaste uppgiften under expeditionen att lokalisera de kamerapositioner Hedin använt när han tagit fotografier. Målet var att hitta dessa och ta nya bilder från exakt samma plats för att kunna jämföra dem mot de historiska bilderna och på så vis identifiera förändringar. Därför var det mycket viktigt att ha koll på vilka kamerapositioner som vore möjliga att återfinna och ungefär var dessa var lokaliserade. 

Nu efteråt, hade du planerat annorlunda nu när du vet vad du vet nu?
En svår avvägning vi hela tiden hade att göra var prioriteringen mellan att försöka följa Hedins rutt så noga som möjligt eller att ta tidsbesparande genvägar som gör det möjligt att tillbringa mer tid på de platser som är viktigast. Kanske att jag med facit på hand hade valt att kraftsamla på färre platser och skippat de mindre intressanta delarna av rutten. 

Om man kikar på ert team så är alla erfarna guider eller liknande, ser du att det är nödvändigt för att göra en resa som er?
Det är absolut inte nödvändigt att alla i en grupp är erfarna, men det är ju självklart en stor fördel om åtminstone någon är det. Våra iranska team-medlemmar var experter på off road-körning i öknar och utan dem hade det varit helt otänkbart att korsa Irans centrala saltöken. Berget Damavand som vi besteg är heller inget man gör utan erfarenhet av berg, men resten av resan skulle vem som helst med lite äventyrslusta kunna genomföra.   

Bild: Adrian Nordenborg. Gruppen i deras högsta läger på berget Damavand. Från vänster: Johannes Widerström, Stefan Pettersson, Lars Larsson, Adrian Nordenborg, Mehrdad Ghazvinian, Babak Ghazvinian, Daniel Warberg.

Vad är dina främsta tips för någon som vill göra samma sak?
Skaffa en bra tolk och en duktig bilförare om du vill kunna färdas i väglöst land. Försök också lära dig åtminstone de enklaste fraserna på persiska eftersom det ofta räcker med några ord för att skapa kontakt med lokalbefolkningen.

Vad var det bästa med resan?
Resans höjdpunkt var när vi i den pittoreska ökenoasen Najbänd av en slump blev hembjudna på te till just det hus som Hedin fotograferat 107 år tidigare. Vi fick då samtala med fem iranska kvinnor i olika åldrar, vilket var fantastiskt roligt eftersom kvinnor fram till dess lyst med sin frånvaro under resan.

Vad var det sämsta?
Det sämsta med resan var att vi hela tiden var rädda för att stöta oss med regimen i Iran. Under en och samma dag i slutet av vår resa blev vi stoppade totalt åtta gånger av polismän och underrättelsetjänst.

Vad tänkte du när saker inte gick som planerat och hur löste ni det?
En sak som gick snett var att vi ursprungligen tänkt försöka korsa Irans centrala saltöken med hjälp av kameler. Tyvärr visade det sig att nästan ingen använder kameler för ridning eller som transportdjur längre. Den ende personen som ägde tränade kameler med sadlar, vägrade följa med och hävdade att det var omöjligt. Vi tillbringade ett par dagar med att söka upp alla andra stora kamelägare i trakten, de ville hyra ut kameler för att tjäna snabba pengar, men ingen av dem hade erfarenheten eller utrustningen som krävs. Det var ett svårt dilemma och vi velade fram tillbaka innan vi slutligen tog det riktiga beslutet att med hänsyn till framförallt djurens säkerhet, avstå kamelkorsningen. Lösningen blev att använda bilarna, vilket inte heller var något lätt företag, men i slutändan blev det väldigt lyckat.   

Bild: Lars Larsson.

Längtade du någonsin hem?
Vi hade ett så fullspäckat program att jag aldrig hade tid att hinna att känna hemlängtan.

Hur finansierade ni resan?
Expeditionen finansierades av National Geographic Society som är en av världens största ideella organisationer som stöder forskning och utbildning. Jag är mycket tacksam över att få jobba tillsammans med denna fantastiska organisation och utan dem hade resan inte varit möjlig att genomföra.

Bild: Lars Larsson.  Vad hade ni för utrustning för matlagning?
Vi använde oss av Primus OmniLite Ti-kök. Dessa passade särskilt bra för bergsbestigningen med sin lätta vikt. Dessutom kan det vara svårt att få tag på rent bränsle i länder som Iran och då var dessa kök perfekta, eftersom de fungerade tillsammans med den extra orena iranska bensinen. Till köken använde vi framförallt treliters Eta pots för att smälta snö, eftersom vi åt frystorkad mat från 24 Hour Meal.

Läs gärna vidare på Sven Hedin-projektets hemsida!

 
Antal produkter: 2 Visa: Alla
Primus För att få dina paket före julafton, beställ innan: 2016-12-19T00:01:00 Förlängd returrätt till 15 januari 2017 för beställningar gjorda mellan 22 november - 31 december 2016